Biståndsarbete

Skolbarn i Nepal - Den största tänkbara nyttan vi kan ha för våra pengar, är att hjälpa de allra fattigaste till kunskap. Marion Ekberger och jag stöder detta projekt. 

Följande brev har skickats till biståndsminister Gunilla Carlsson den 3 april 2012.  Ett kort svar har inkommit från Finansdepartementet, med ytterligare en replik från mig, på slutet. Därmed verkar diskussionen slutförd. 

Avdragsrätt för humanitär hjälp

Biståndsministern
Sveriges regering

Det flesta människor torde vara av den uppfattningen att en kostnad skall, för att upplevas som rättvis, motsvaras av en motprestation som är jämförbar i storlek. Ett byte av tjänst mot betalning skall vara så utformad att man kan inse rimligheten i det pris som begärs. Det här är speciellt viktigt då den fria konkurrrensen är satt ur spel, så som fallet är när en avgift sätts av staten.

Om denna princip inte längre gäller, uppstår misstänksamhet och brist på förtroende. Det uppstår en förlust av solidaritet, politikerförakt och annat sådant som man till varje pris vill undvika. En stat som inte upplevs som sund i relationen till medborgarna, kan aldrig bli långlivad.

När det gäller biståndet till fattiga människor i andra delar av världen, har Sverige nyligen tagit ett första steg mot att öka möjligheterna till huminatär hjälp. Det är den nyligen införda möjligheten till avdrag för privatpersoner till humanitär hjälp, visserligen begränsat till 1.500:-, men ändå ett steg i rätt riktning. I det avseendet är Sverige inte alls ett föregångsland, utan snarast det motsatta. T.o.m. ett land som USA har haft sådana regler under lång tid, och är betydlig mer generösa med avdragsrätten.

Jag har varit i kontakt med Skatteverket för att undersöka om en organisation jag vill stödja kan kopplas till denna avdragsrätt. Det gäller utbildning av skolbarn på grundskolenivå i Nepal, som är oländiga bergstrakter med isolerade byar och bland den lägsta levnadsstandarden på jorden. En god vän till mig reser regelbundet dit för att förse dem med pedagogiskt material och bl.a. datorer. Om man känner verklig omsorg för mänsklighetens och planetens framtid, är det här man ska sätta in de största insatserna. Det är här pengarna kan göra maximal nytta.

Beskedet från Skatteverket var allt annat än uppmuntrande. Det visar sig nämligen att man har satt upp höga ekonomiska trösklar. Jag citerar från Skatteverkets svar:

När man lämnar in ansökan ska man betala en ansökningsavgift om 10 000 kr. Observera att betald ansökningsavgiftär en förutsättning för att Skatteverke ska kunna pröva ansökan. Ansökningsavgifte nåterbetalas inte om man inte blir godkänd. Inte hellervid ett godkännande återfås ansökningsavgiften. Denersätter årsavgiften ansökningsåret.
Om man blir godkänd gåvomottagare måste man även betala en årsavgift om 7 000 kr för åren efter ansökningsåret. Årsavgiften ska man betala i förskott för varje år som godkännandet gäller, dvs. senast den 31 december.

Här visar alltså makten sitt allra fulaste ansikte. Genom det synsätt som här kommer till uttryck hindras alla gräsrotsinitiativ att växa till, och enbart de redan stora, har en möjlighet att klara spärren. Den mentalitet som ligger bakom formuleringen ovan, är vidrig. För att dessa herrar/damer, överhuvudtaget ska befatta sig med att ta ställning till rätten, kräver de ovillkorligen 10.000:- utan någon garanti om utfallet. Bara för att läsa igenom en ansökan! Med tanke på vad jag sa allra först i brevet, är det här allt annat än rättfärdigt.

Den fråga jag ställer mig är: På vilket sätt motsvarar dessa 10.000:- + årligen 7.000:- av en motprestation av myndigheterna? På vilket sätt kommer denna stora kostnad att bidra till att barnen i Nepal får det bättre?

Det är givetvis inte på det viset. Det borde vara uppenbart för envar som kan se med öppna ögon, att det här enbart är ett sätt att hindra små aktörer från att växa. Staten vill alltså i första hand ta en stor del av den ekonomiska kaka som välvilligt inställda människor är beredda att bidra med. Kan någon uppfatta det här som verkligt humanitärt?

Med tanke på den kritik som många gånger riktats mot SIDA, t.ex. felsatsningen på brunnar i Indien och Pakistan, som visade sig innehålla arsenikhaltigt vatten, kan man ställa sig frågan om den stora centralstyrda makten verkligen är sin uppgift mogen? Ligger här inte ett feltänk, och ett grundläggande systemfel i sättet att se på humanitär hjälp?

Olov Fahlander, Tekn Dr 
Linköping 120403

---------------
Svar från Finansdeparatementet den 18 april 

Fi2012/1570

Bäste Olov Fahlander

Tack för din e-post till Finansdepartementet om skattereduktion för gåvor. 


Av propositionen med förslag till införande av skattereduktionen för gåvor framgår att ansöknings- och årsavgifterna är beräknade att motsvara Skatteverkets kostnader för hantering av ansökningar. För mer information, se sidan 481 i Budgetpropositionen för 2012. (prop. 2011/12:1, volym 1a, avsnitt 6.16.6.4, under rubriken "Effekter för Skatteverket").

Vänligen


Catrin Arhusiander 
Brevsvar
Finansdepartementet

---------Replik från OF:
Effekterna för fördelning mellan svaga/starka aktörer är alltså inget ni tar hänsyn till, utan bara era egna kostnader. Det är naturligtvis ett mycket snävt synsätt som inte tar hänsyn till vilken effekt gåvobidragen är avsedda för. Jag tycker det här är något som genomsyrar hela samhället och den egoistiskt och individuellt präglade grunden för hela vårt samhälle. Vi får också det samhälle vi förtjänar.

//Olov Fahlander


© Olov Fahlander 2012