Räntans orimlighet

Om valutor och ruttna äpplen. / En saga av Susanna Sandström

• Vi har tio personer och ett äppelträd. Kalle äger äppelträdet. Nio andra personerna arbetar åt Kalle. De plockar 100 äpplen från trädet. För besväret får de 70 äpplen att dela på. Kalle själv får 30 äpplen.  

• De nios sjuttio äpplen går åt fort eftersom de bara får 7,7 äpplen fast de skulle behöva äta 9-10 stycken för att bli riktigt mätta. Kalle däremot stoppar i sig 20 äpplen. Sedan orkar han inte fler.

Men visst är det synd att låta de tio återstående äpplena förfaras tycker Kalle och bestämmer sig för att låna ut dem. Men, säger Kalle, om jag lånar ut de här tio äpplena som är mina, vill jag ha 11 äpplen tillbaka nästa år.

• Eftersom de nio verkligen behöver de där äpplena så går de med på Kalles villkor utan att tänka på konsekvenserna. Vi ska betala de där tio, och det där extraäpplet ska vi väl också klara av när tiderna blir bättre, tänker de, medan magarna kurrar 

•Året därpå blir det återigen 100 äpplen på trädet. Ingen av de nio kan betala tillbaka något äpple, tvärtom behöver de låna tio till på samma sätt som förra året.

Men det vill Kalle inte gå med på.  - Det är för ert eget bästa säger Kalle. Ni är redan skyldiga mig elva äpplen och om ni inte betalar i år blir det tolv och en tiondels äpple nästa år. Ni måste först visa att ni klarar av att betala av på era skulder, annars vet man aldrig hur det slutar. 

• De nio försöker nu få sina 7,7 äpplen att räcka så länge som möjligt. Från Kalles matkällare kan man svagt känna lukten av äpplen som ligger och ruttnar. Om vi ändå hade betalt av lite grann i år då hade vi kanske fått låna trots allt..... 

• Nästa år är ett gott år. Trädet får 102 äpplen. De nio blir glada: Nu finns det två äpplen mer, som vi kan betala tillbaka till Kalle. Då kanske han blir nöjd och låter oss låna fler.

Men Kalle säger stopp - Av de två extra äpplena får ni sju tiondelar och jag tre tiondelar. Så har det alltid varit. Försök inte lura mig. Ni är redan skyldiga mig mer än tolv äpplen. Någon gång måste ni börja betala tillbaka. Sedan kan vi kanske prata om att låna mer. 

• Livliga diskussioner utbryter. Någon tycker att de ska slå sig ihop och helt enkelt ta ifrån Kalle de tio äpplen han inte använder. Ytterligare någon tycker att Kalle är äcklig som proppar i sig tjugo äpplen själv, och menar att de borde ta hela tjugo äpplen från Kalle. Då skulle det finnas tio äpplen till var och en, och Kalle skulle på kuppen bli botad från sin äppelbulimi.

Men de flesta vill inte ha något bråk utan tycker att det borde gå att tala reson med Kalle. Vad har han för glädje av några extra äpplen, när han redan har en massa äpplen som bara ligger och ruttnar? Att äpplena kommer till nytta måste ju vara det bästa för alla.

Om vi bara visar att vi kan samarbeta så får vi nog låna, och bara vi ligger i ordentligt ska vi nog kunna betala Kalle så småningom, säger Sven trosvisst.

De nio utser Sven att representera dem allihop och han går och pratar med Kalle. Om du lånar ut tio äpplen genom mig, ansvarar jag för att du får dem tillbaks. Om en av oss inte kan betala, betalar de andra åtta tillsammans hans del, säger Sven 

Det tycker Kalle verkar mycket bättre än att de nio ska låna av honom var för sig. Om någon struntar i att betala sina skulder eller t.ex. någon dör innan han hinner betala dem, är ju Kalle garanterad att få sina äpplen ändå. Så Kalle går gärna med på att låna ut äpplena via Sven, enligt samma villkor som tidigare.

Sven delar ut de lånade äpplena till var och en och alla känner sig genast mycket bättre. Nu behöver de själva inte hålla på och oroa sig över sina skulder. Sven sköter alltihop och håller ordning på hur mycket de är skyldiga 

• En av de nio, Bengt, är intresserad av matematik. Han börjar hjälpa Sven med att räkna ut hur många äpplen som måste finnas på trädet för att alla ska få tio äpplen var, som de behöver för att bli mätta 

Om trädet bär 130 äpplen, då kommer vi att få 91 äpplen att dela på. Då behöver vi inte svälta, och inte låna några äpplen, räknar Bengt ut. De nio sätter genast igång att försöka öka mängden äpplen på träden. De luckrar upp jorden, de bär dit koskit och några ger sig till och med ut för att fånga bin, som de släpper ut när trädet blommar för att förbättra pollineringen.

Med samlade ansträngningar och påhitt lyckas de nio så småningom öka äppelskörden till 130 äpplen. Äntligen kan de alla äta sig mätta, och äntligen slipper de låna mer. Alla är mycket glada. Men nu, säger Sven, måste vi försöka få fram ännu lite fler äpplen, så vi kan börja betala av de äpplen vi är skyldiga Kalle.

Hur mycket är det då? undrar de nio. De har nästan glömt att de hela tiden lånat äpplen av Kalle under de sju år som gått sedan Sven tog över låneverksamheten.

- Hundratjugo äpplen, säger Sven. Oj, nästan lika mycket som trädet ger på ett år! Men om vi delar upp avbetalningarna, på tio år, avbetalningarna på tio år eller så, kan vi nog klara det. Bengt räknar ut att det behövs 150 äpplen på trädet för att få tolv äpplen att ge tillbaks till Kalle varje år.

• Genom en revolutionerande uppfinning ger trädet redan därpå 150 äpplen och de nio överlämnar stolt 12 äpplen till Kalle tillsammans med de 45 äpplen som utgör Kalles stadigvarande del av skörden 

Jasså, börjar ni äntligen betala räntan, säger Kalle. Det är gott och väl. Men ni får nog se till att börja amortera på själva lånet också om det ska bli någon ordning. Vad menar han? undrar flera av de nio bestört. Han pratar så konstigt, så man begriper ingenting.

Sven och Bengt förklarar för de övriga:

Förra året när vi slutade låna var vi skyldiga Kalle 120 äpplen. För varje äpple vi är skyldiga skall Kalle ha ett tiondels äpple om året, det bestämde vi ju från början.

Det är det som han kallar ränta. På 120 äpplen blir det 12 äpplen. Så de äpplen vi betalat till honom i år var bara räntan för de äpplen vi är skyldiga. För att kunna betala de äpplen vi lånade från början måste vi få ännu fler äpplen på trädet.

De nios glädje över framgångarna förbyts i sammanbiten beslutsamhet. Fastän ingen egentligen begriper varför det behövs fler äpplen, går de stenhårt in för att öka tillväxten på äppelträdet. Men hur de än kämpar med pollineringspenslar och staminpackningar, blir det bara något enstaka äpple mer för varje år 

Efter tio år har de i alla fall betalat sammanlagt 125 äpplen på skulden. De har, som Kalle uttryckte saken, betalat räntan varje år och dessutom amorterat av en smula på den ursprungliga äppelhögen.

Vid den här tidpunkten har de nio alltså betalat tillbaka alla de äpplen som de en gång lånat och ätit upp och som annars skulle ha ruttnat. Dessutom har de ökat Kalles stadigvarande andel av skörden till 45 äpplen per år.

Ändå kan de inte koppla av och slå ner på takten. I fortsättningen arbetar de år efter år med att öka skörden ännu mer för att kunna betala "tillbaka" äpplen som aldrig har funnits 

Så småningom märker flera att äppelträdet börjar bli dåligt. Grenarna dignar under all frukt, och en del löv är knöliga och skorviga. Det går nog inte att få fler äpplen på trädet, varnar någon då brakar det ihop helt enkelt.

Men vi måste få fler äpplen!, säger Sven och Bengt. Om inte Kalle får de äpplen han ska ha kanske han tar hela trädet och flyttar till en annan trädgård, och då får vi inta äpplen alls.

Inför dessa skrämmande utsikter tränger alla bort sina betänkligheter och kämpar vidare för att öka skörden. Men ve och fasa, inget hjälper. Istället blir det färre äpplen på trädet flera år i rad.

Nu får vi ta av våra egna äpplen och ge till Kalle, säger Sven bistert annars får han det bistert för han har redan lovat bort en massa äpplen på annat håll. Han byter dem mot bananer och apelsiner. Och får han inte de äpplen han ska ha av oss, då får han inte loss de bananer han beställt för att betala för en massa apelsiner som han - och vi också - redan delvis käkat upp. Kan ni föreställa er vilket kaos som kommer att bryta ut i alla olika trädgårdar om inte Kalle får sina äpplen 

De nio skäms. Alla har de någon gång bytt ett äpple mot någon annan spännande frukt, sedan Kalle börjat handla med de andra trädgårdarna. De känner sitt ansvar och något kaos vill de förstås inte vara upphov till.

Då svälter de hellre. Så när Sven kommer med insamlingskorgen lägger de i hälften av sina äpplen. Bengt går bredvid och suckar. Det kommer inte att räcka. Tyvärr, tyvärr, vi måste ha mer.

Så drar de åt svångremmen allihop för att kunna avvara riktiga äpplen som Kalle kan levererar istället för de låtsasäpplen han lovat bort. Att trädet ska dö av påfrestningarna vågar de inte ens tänka på.

Men tänk om alla de nio och Kalle, visste att alla bananer och apelsiner som Kalle handlar med, inte heller finns, och aldrig har funnits? Det är bara låtsasfrukter, precis som Kalles äpplen. Och Kalles affärsbekanta runt om i världen har det precis lika svårt som Kalle att klämma fram innehåll bakom sina låtsassiffror. Det är ju så räntan fungerar.

Både Kalle, Sven och Bengt inser vid det här laget att äppelträdet är i farozonen och att de nio får på tok för lite äpplen för att må bra. Men ingen vill låtsas om det, för TÄNK om alla andras frukter verkligen finns, och det bara är Kalle som bluffar? Därför talar de om kris och katastrof istället för att helt enkelt slå sig ner och resonera förnuftigt om saken. Det finns inget som hindrar att vi stryker streck över fantasisiffrorna och börjar om från början med utgångspunkt från de frukter som verkligen finns och som verkligen kommer att produceras i framtiden. Då skulle allt bli så mycket enklare, och då skulle till och med vanligt folk kunna förstå sig på ekonomi.


© Olov Fahlander 2012