Frödirektivet

Remiss över EU-direktiv 2009/145 om frökontroll

Brevet har lämnats till Jordbruksverket som skall lagstifta innan årets slut kring kontrollen av fröarter. Skall vi förbjuda ovanliga sorter? 

 Yttrande över remissen till direktivet 2009/145EU, och Jordbruksverkets behandling därav: 

_________________________

Det är viktigt att ibland kunna ta ett steg bakåt och ställa sig frågor kring varför människan stöter på allvarliga grundläggande problem kring den livsmiljö vi alla är beroende av. Ett av dessa allvarliga områden gäller biologisk mångfald, som sedan urminnes tider utvecklats och med människans hjälp har förfinats, med inriktning på i första hand matproduktionen.

En mängd arter existerar idag, från vitt skilda ställen på planeten, där många specialiserats till de betingelser som råder på vissa platser. Med det naturliga och ekologiska synsättet är det just artrikedomen som utgör en räddningsplanka, för problem som kan uppkomma i produktionen av vår mat.

Emellertid ser vi idag att denna mångfald är hotad, genom människans försorg. Det kan liknas vid ett räddningsnät, som idag får allt färre, men kraftigare maskor. Maten är ju helt avgörande för vår överlevnad, och ett bra nät, som kan möta alla typer av naturliga påfrestningar, i all sin variation, är ett överlevnadsvillkor.

Det är då märkligt att se att strävanden inom EU går i rakt motsatt riktning. Här är istället "omtanken om människans matförsörjning", en fråga om att begränsa och reglera det utbud som är tillåtet. Det betyder alltså att personer med EUs tankar om centralisering som ledstjärna,  anser sig kunna avgöra att en mängd arter, som av en eller annan orsak idag anses som udda, kan uteslutas ur vår biotop! Detta synsätt är för oss, helt barockt.

EU-direktivet och den tidigare lagstiftningen innehåller en lista av godkända arter (bevarandesorter). Dessutom registreras amatörsorter som inte primärt anses som odlingsvärda av de stora aktörerna, och som ev bör kunna tillåtas. Det är hanteringen av denna senare grupp som vi har invändningar mot.

Det som till en början är allvarligt i detta synsätt, är att man tror sig kunna skydda väsentliga värden, genom att förbjuda övriga arter för handel.  Även om texten inte explicit innebär ett uttryckt förbud, så leds utvecklingen därhän, just genom tvånget att allt som odlas för försäljning, skall finnas registrerat. Kravet på en avgift för registerering, är något som gynnar de stora odlarna, och motarbetar de små. Hur ska en småodlare, med nisch-produkter kunna vara den som garanterar mångfalden, när sådana ekonomiska hinder ställs upp för att bevara arternas mångfald? Någon annan finns väl inte som tar detta ansvar? Som så ofta annars, gynnas den som redan är stor, och den lilla odlaren (som anses vara den som bär på ett ekologiskt ansvar) får se sig undanträngd. Den verkliga förloraren är mänskligheten, vars växtflora, i likhet med nätet vi beskrev i inledningen, helt medvetet tillåts att glesas ut allt mer.

De som utformar dessa regler är framförallt måna om ekonomin, och inte den biologiska mångfalden. De sätter inte tillräckligt värde i en möjlighet, där utvecklingen i framtiden exvis kan visa, att en viss morots-art på ett naturligt sätt har resistens mot en viss typ av svampsjukdom. Sådana problem räknar man med att lösas genom kemisk eller GMO- bekämpning, och detta tänkande leder matproduktionen allt mer bort från det vi betecknar som naturligt, till ett industriellt kemiskt matprocess-tänkande som sätter sig över allt vad årmiljoner av artutveckling har åstadkommit. Man snävar in artantalen, i tron att detta skulle vara den bästa vägen för att säkra matförörjningen för befolkningen. Vad som inte sägs lika tydligt, är att det i botten handlar om lönsamheten hos de multinationella företag, som valt som sin uppgift att skapa monopol över den livsviktiga matframställningen. Genom förslag som dessa, vill man vinna allt mer av den globala marknaden, på bekostnad av småodlare. Man vill konkurrera ut den lokale odlaren och ta hand om marknaden helt själv med ett minimalt antal patenterade arter som sin bas, med arter som de själva har licensrätt och artägande. Det är barockt att tro att en lagstiftning som innebär krav på registering kan verka för biologisk mångfald.

Mot monokulturer, istället för mångfald, är den riktning som EU stöder och driver genom dessa regelverk. Detta sker i sken av, att man genom "registrering" skall få en tryggare och säkrare försörjning för konsumenten. Genom att försvåra för bibehållen mångfald, säger man sig arbeta för en bättre matförsörjning. Man undrar om de som anser något sådant, har ens basala kunskaper om ekologi och samspelet i naturen.

En liten odlare, som har omsorg om udda arter, borde inte själv behöva bära ansvaret för de mindre arternas överlevnad. En kostnadsspärr införs i och med direktivet, som gör det betydligt svårare för småodlare att välja bland det som naturen med all sin artrikedom fram till nu har försett oss med. Genom denna mekanism verkar alltså den av EU påförda uttunningen av den biologiska mångfalden. Man säger sig värna om biologisk mångfald, men fattar beslut som i praktiken går i rakt motsatt riktning. Plötsligt: Svart blir vitt  och vitt blir svart.

Sammanfattningsvis anser vi

• Svårigheterna att inom EU prova nya arter, t.ex från Thailand, försvåras avsevärt. Detta kan komma att visa sig önskvärt pga växthuseffekten och den inverkan det kommer att få på vårt klimat. EU's regelverk stöttar främst de redan etablerade sorterna, och motverkar därför indirekt utveckling av nya sorter i vår flora.

• Den svårighet som nu införes för amatörsorter, innebär en uppskattad kostnad som på inget sätt  underlättar för den biologiska mångfalden. Det är precis tvärt om. Detta genom att 100 tusentals kronor varje år (inledningsvis änne mer), krävs för att upprätthålla godkännandet. Kostnaden tas ut hos den ekonomiskt svagaste parten.

• Ovanstående har också den effekten att den lokale odlaren, tvingas använda ett sortiment  som de stora odlarna redan bestämt. Skulle han/hon emellertid vilja profilera sig för att kunna växa på marknaden, så innebär förslaget en kraftig illojal konkurrens genom de extra kostnader som då tillkommer. Dessutom gör det administrativa arbetet att han/hon tvingas lägga arbetstid på rent administrativa saker, som tar kraft från den egentliga uppgiften, att sköta odlingen. Den lilla odlaren trängs bort från markanden.

• Politik anses vara konsten att avväga olika intressegrupper mot varandra med sina respektive särintressen. Vad väger tyngst? Om man i ena vågsålen lägger omsorgen om mänsklighetens ekologiska skyddsnät, och i den andra önskemålet att minimera ekonomiska kostnaden, borde det vara självklart vilket som överväger. Människan, som står högst upp i näringskedjan, är för sin överlevnad beroende av alla de arter som ligger under henne i de ekologiska beroendena. Att  då låta ekonomin väga tyngre, är en dåres väg.

• Detta är ett EU-direktiv, med innebörd att Sverige kan vara tämligen fri att utforma sin egen väg. Det som man då skall tänka på är att vi har artmässigt lite intresse av t.ex. italienska frösorter, men desto större av t.ex. Canadensiska. Om EU låser in sortvalet till att främja  Europieska arter, är vi illa ute när man vill förnya beståndet. Vi har gjort det svårt att experimentera med nya sorter, som alltid måste ske, i skenet av utvecklingen t.ex. när det gäller sjukdomar.  Vi får en stelbent och förhindrande lagstiftning som allt annat än uppmuntrar till att utveckla beståndet. Lagen ska givetvis ge utrymme för nytänkande, men detta kan knappast sägas bli fallet med det aktuella förslaget.

• Den reglering som EU infört, och nu förfinas i Jordbruksverkets föreslagna lag, har den effekten,  att det gynnar de stora aktörerna, och de odlare som är nöjda med standarsortimentet. Men vem sörjer för naturens artrikedom? Systemet utgör en undanträningsmekanism som snart kommer att sakna företrädare för ovanliga sorter, eller lämnar det ansvaret till den ekonomiskt svagaste parten. De företag som är mest ekonomiskt svaga (småodlare) blir de som får sörja för att bevara dessa arter åt eftervärlden.

• Om vi ser den biologiska mångfalden som något önskvärt, borde det istället vara tvärt om, att den som bevarar artrikedomen skulle få stöd och möjligheter. Det borde istället vara en statlig skyldighet att ta detta ansvar eller stödja sådant, exvis via föreningen Sesam. Ambitionen hos JBV, att underlätta regelverket är inte tillräckligt, eftersom EU-direktiv och lagar  redan idag gör stor skada på den biologiska mångfalden. Ge istället statliga bidrag till förvaltare av ovanliga sorter, så att denna mångfald bevaras till eftervärlden. Kostnaden för detta kan tas genom en marginell avgift för odlare av de centrala produktslagen, som är mångdubbelt fler och ekonomiskt stabilare. Därigenom skulle regelverket faktiskt verka FÖR biologisk mångfald och motverka enfald. 

4 nov 2010

//Olov Fahlander, Tekn Dr, Linköping

© Olov Fahlander 2012