Lösningen på Arbetslösheten

Jag hävdar att arbetslöshetsproblemet går att lösa, och att orsaken är ett tankefel som politikerna inte lyckas frigöra sig från. Det första är valet av ord: En "arbetsgivare" ger inget arbete som alla tycks tro. Han/Hon KÖPER arbete av en anställd som överlämnar sin tid i utbyte mot betalningen. Det borde alltså heta "arbetsköpare", för den som anställer. Detta är det första stora misstaget när man politiskt diskuterar "jobben".

Jag talade nyligen med en politiker om problemet, och hon menade att "det kommer att finnas massor av jobb i framtiden inom t.ex. vård/omsorg". I detta har hon då blandat samman två saker: "jobbet" dvs fysiskt arbete å ena sidan, och betalningen för detsamma, dvs köpet av arbete, å andra sidan. Genom att de två begreppen görs synonyma, luras man att tro att behov och förmåga är samma sak. Detta är ett synnerligen vanligt tankefel i den politiska debatten, och ingalunda bara en enda politikers misstag.

Det finns idag c:a 440 000 arbetslösa personer. Vi avser personer som saknar anställning, är i arbetsför ålder och som inte studerar eller liknande. De är inte tillräckligt attraktiva för att någon arbetssgivare skall vilja/kunna anställa dem. Antalet utbjudna lediga jobb är ca 20% av dessa. C:a hälften inom privat resp.  statlig/kommunal verksamhet. Det betyder att 80% har inte en sportslig chans att komma in på arbetsmarknaden, även om arbetsförmedlingen gjorde ett perfekt arbete!


 

Att dessa 20% trots allt finns, brukar hänföras till det som kallas strukturell arbetslöshet, dvs personer bor inte på rätt plats, har inte rätt utbildning, eller någon annan liknande orsak.

 Dessa 100% icke anställda utgör en stor förlust för landet och den totala arbetsprestationen, det är nog alla överens om. Istället blir personer idag frånhänta möjligheten till "jobb" och får normalt någon form av bidrag. Det är förödmjukande att som människa bli inkompetensförklarad på detta vis. De allra flesta vill bidra till det gemensamma arbetet att föra samhället framåt, och inte som alliansen motiverar jobbskatte-avdraget: "Vi stimulerar folk till att arbeta", underförstått att det finns ett fritt val. Det är två radikalt olika sätt att se individen - som närande eller tärande. Sanningen är att de allra flesta vill bidra till att föra samhället framåt, om man bara ges chansen. Man motiveras i högre grad av detta, än utsikten att få en högre lön. Men alla får inte den chansen med dagens logik på arbetsmarknaden. 

 Hur ska då arbetslösheten arbetas bort, så att vi istället når nära 100% sysselsättning? Det verkar idag som ett utopiskt mål som inte tycks gå att lösa. 

 Låt oss se det här i två steg:

Steg 1:  En anledning till att dessa 80% inte kommer in i värmen, är fackets krav på minimilöner liksom statens nivå på arbetsgivaravgiften. På grund av kostnaden för att anställa utestängs de minst attraktiva, eftersom ingen vill betala för deras arbetsbidrag. Som ett tankeexperiment, låt oss sänka denna gräns med minimilön. För varje sänkning vi gör kan succesivt fler komma i sysselsättning. När sänkningen skett ända till noll, är samtidigt varje person välkommen att börja arbeta, förutsatt han/hon har en viss motivation. Då är läget 100% sysselsättning uppnått och vi tar vara på all den arbetskraft som idag går förlorad. Dessutom skapas en väsentligt bättre social trygghet.

 Steg 2: De som i det läget har ingen eller mycket dålig lön, skall få en ersättning upp till den nivå som räknas som minimum, eller det som ett basbelopp ursprungligen var tänkt att täcka. Då sker inte längre någon social utslagning så som sker idag, pga utanförskap i arbetslivet. Alla kan leva på sin lön och har en viktig roll i samhället.

Detta läge är det som vi kallar Medborgarlön - en dräglig ersättning till alla, för att kunna klara livhanken. Det finns inget krav på arbete, men inte heller något överflöd. Ingen är utestängd från arbetslivet, och kan efter eget val sträva att höja sig från basnivån till den nivå man själv önskar eller förmår.

 Frågan är - vilken politiker är beredd att tänka i helt nya banor? Det är som känt svårt att lära gamla hundar att sitta. Att behöva tänka om, är smärtsamt. 


© Olov Fahlander 2012